Det är så mycket jag vill göra, jag har aldrig haft problemet med att inte veta vad jag vill jobba med, jag vill jobba med så mycket saker att jag snarare inte kan bestämma mig. Jag tror att det finns många vägar som passar mig karriärmässigt. Men som ni vet vid det här laget så älskar jag ju att skriva. ÄLSKAR. Jag vill verkligen jobba mer med tidning. Antingen i webbformat eller papperstidning. Just nu är mitt jobb på tidning frilans men jag vill absolut jobba på redaktion inom snar framtid. Skulle tycka det var så jävla kul och är övertygad om att jag skulle göra ett bra jobb. Det blir så när man tycker något är roligt. Jag har överlag haft tur som har fått jobba med saker jag tycker är roliga under de senaste åren och hoppas att det fortsätter så. Jag älskar att jobba för något jag brinner för. Sen finns det fler saker jag skulle vilja prova på... skulle vilja jobba inom pr eller bli svensklärare tex. Skulle mycket gärna vilja driva eget med anställda i framtiden. Så jag vet inte vad jag skulle kunna säga att mina ambitioner är, kanske att få jobba hårt för något jag verkligen brinner för.

Det första jag kom att tänka på när jag såg vilket tema det var dags för idag var min farmor och farfar. Jag saknar dem så mycket ibland och önskar att vi kunde ses oftare, men är samtidigt glad för att vi har en sån underbar relation som vi faktiskt har. Jag har alltid sagt att när jag blir pensionär vill jag bli precis som dem.

Den här är så enkel - i sängen med honom.

Jag är nog väldigt rädd av mig överlag. Har alltid varit det. Från att jag var liten och var hemskt försiktig av mig, livrädd för allt från att göra illa mig till att bli utstött i tjejgänget eller få något fel på matteprovet.

Jag har tidigare nämnt att jag är rädd för stora karlar. Det har hållit i sig sen jag var liten. Vet fortfarande inte varför men känner mig otrygg i närheten av någon som är så mycket starkare än mig. Är rädd för att inte kunna försvara mig. Att någon ska göra illa mig fysiskt och att jag bara måste ta det för jag har inte en chans att försvara mig. Tycker inte om att känna mig maktlös eller utan kontroll.

Sen är jag rädd för att bli sårad. För att bli lämnad. Den smärtan.

Jag är rädd för att någon jag älskar ska dö. Vet ni att jag har drömt mardrömmar om alla jag älskar och deras begravningar? Det är sant. Regelbundet så drömmer jag om att någon jag värdesätter högt i mitt liv dör och så drömmer jag om varenda detalj under begravningen. Vilka som sitter på första raden och vem som gråter mest. När vissa har dött i mina drömmar har det gjort så ont i mitt hjärta att jag tänkt att jag också kommer dö snart. Övertygad om det för den känslan är så stark. När jag vaknar  efter en sån dröm är jag alltid lite rubbad resten av dagen. Vid den här tiden förra året drömde jag om döden varje natt. Jag sa till min mamma att jag tror någonting kommer hända, jag drömmer om döden och det skrämmer mig. Ett par dagar senare ringde hon och berättade att min morfar gått bort.

Jag är så rädd för döden att jag inte ens vågar tänka på den. Tror att jag drömmer om den för min hjärna försöker förbereda mig på att jag någon gång kommer att stöta på döden. Tanken på att själv dö - ohållbar. Att inte få leva. Gud så läskigt.

Tänkte att jag skulle berätta om min första utekväll (laglig hehe). Det var på min 18-års dag en måndag. Först släkt och vänner hemma hos mina föräldrar på altanen, åt och drack gott, dansade, skrattade. Det var väl drygt 20 av mina vänner där och ungefär hälften följde med ut. Vi gick till Debaser Slussen och drack öl på deras uteservering. Underbart var det. En ljummen sommarnatt, bästa vänner, härlig stämning. Kom ihåg att jag älskade det redan då. Att gå ut. Så fantastiskt roligt att vara omringad i dimman av skratt, hångel och iskall öl. Sen gick vi vidare till en bar på Medis som hette Bar54 tror jag. Min kille bjöd på shots. Allt var trevligt. Tyckte att det var den bästa natten i mitt liv. Sen hamnade jag och min kille i bråket från helvetet och jag grät till sju på morgonen. Bevis på vad alkohol kan göra med människor, man måste lära sig hantera den snabbt. Annars tar livet skada. Trodde det skulle bli den bästa men blev den värsta kvällen i mitt liv. Min första utgång.

Jag gråter väldigt ofta. Åt allt möjligt. Åt vackra ögonblick, sorgliga stunder, fina människor, avslut, början, viss musik, speciella bilder etc etc. Älskar att gråta. Det är så skönt att få ut ledsamheten ibland, som att man gråter bort det onda. Sen att jag gråter åt precis allt som är fint kan ju vara lite jobbigt ibland, att vara så känslig, men fint att man känner i alla fall.

Topp tre grejer jag gråter för:

1. Det självklara. Nära som går bort, blir sjuka, när jag bråkar med en vän/familjemedlem/pojkvän osv. Jag är inte den som håller tårarna borta när något jobbigt händer. Det går inte. Det gör alldeles för ont för att inte gråta.

2. Ensamma människor. Jag kan börja gråta bara jag tänker på hur många människor det är som är ensamma och inte är det frivilligt. Att gå in på Daglivs (stor matbutik här på Kungsholmen) och handla är ett test för mig varje gång. För ibland händer det att det står en liten farbror framför mig i kön och köper en Findus frysrätt och då måste jag byta kö om jag inte ska börja gråta. Eller när jag går till gelaterian (italiensk glassbar/café) och ser en liten dam sitta alldeles själv och äta en gigantisk chokladglass i strut alldeles själv och veta att hon går dit och äter den själv varje dag, då vill jag bli hennes adoptivbarnbarn så att hon inte ska behöva vara ensam. Att hon sen kanske har en hel drös barnbarn som faktiskt tar hand om henne vet jag ju inte, men jag får alltid för mig att alla äldre människor som är själva är jätteensamma och det gör så ont i hjärtat... att vissa lever de sista åren i sina liv ensamma...

3. Äldre par som är kärleksfulla mot varandra. Överlag är jag svag för äldre människor. Det finns något så skört i dem. Så har de liksom ett helt liv i deras ögon. Men vet inget finare än ett gammalt par som håller hand, pussar varandra på bussen, när mannen bär kassarna åt sin fru, som avslutar varandras meningar och skrattar och har små smeknamn för varandra. Som har delat ett helt liv tillsammans vissa av dem. Så jävla FINT så jag kan inte hålla tårarna borta. Händer mest på sommaren när jag är ute och promenerar mycket men då kan jag gömma tårarna bakom solglasögonen.

När jag har haft en dålig dag typ en grå och trist tisdag brukar jag köpa med mig det jag är allra mest sugen på hem. Så slänger jag av mig alla kläder när jag kommer innanför dörren, hoppar i mina skönaste kläder, bokar upp mig på en riktig tv-kväll sen sitter jag i soffan och äter mat och tittar på olika program hela kvällen. Bara med mig själv. Tänder massa ljus och äter allt jag är sugen på. Läser lite bok, bläddrar i lite tidningar och skriver i pauserna på tvn. Tror att när man inte har hemmakvällar framför tvn så ofta så älskar man dem när de väl kommer. Sätta mobilen på ljudlös och hänga med mig själv. Då mår jag bra och känner harmoni.

När jag är hjärtekrossad är det två saker som får mig att må bättre. Gråta och skratta. Så brukar köra 50/50. Kan spendera timmar med att bara sitta uppkrupen i ett fönster på en bänk i min säng på mitt vardagsrumsgolv och bara låta tårarna rinna. Sen spenderar jag resten av tiden med att göra sånt som är riktigt roligt. Umgås med människor som får mig att skratta. Unnar mig livet. Då är hela livet svart eller vitt gråta eller skratta men det får mig att må bättre än likgiltighet.

När livet bara är finns det ingenting som får mig att må bättre än tid med honom. Likgiltighet existerar inte när jag är med honom. Då mår jag bara bättre.

Annars min familj och mina vänner. När livet är grått behöver jag bara en glimt av dem för att inse hur ljust det faktiskt är.

Herregud. Så mycket som gör mig upprörd. Vet inte ens var jag ska börja eller hur jag ska sluta. Blir upprörd flera gånger om dagen, men det brukar släppa ganska snabbt.

Mest av allt blir jag upprörd av köer. De irriterar mig något enormt. Det händer flera gånger i veckan att jag släpper det jag ska handla och bara lämnar en butik om det är för lång kö eller tar för lång tid. Vet att det inte är någons fel men har inget som helst tålamod. Kan bli så arg över en kö att, ja det är nog inte normalt.

Kommunaltrafiken överlag upprör mig väldigt mycket. Åker ändå kommunalt varje dag meaning blir upprörd pga kommunaltrafik minst en gång per dag. Antingen för att bussar inte kommer när de ska så man måste vänta i iskall vinter i 20 minuter. Eller för att det är så trångt och folk bara trängs och puttas. Eller värst av allt när ingen reser på sig för en gammal man eller kvinna? Herregud kan bli galen när jag står på en trång buss och ingen av de som sitter reser sig för en liten äldre dam. Samma sak när ingen hjälper till med barnvagn. Galen blir jag.

Förutom sånna grejer blir jag såklart upprörd över sånt som de flesta blir upprörda över. Folk som blir orättvist behandlade, killar som är otrogna, misshandel, övergrepp, barn som mobbar varandra, vuxenmobbning, människor som gör illa andra människor med flit, killar som inte respekterar deras tjejer, tjejer som inte respekterar deras killar, folk som slår ner andra för att 'det är kul', osv osv osv...

Tror att det absolut största ögonblicket detta år var när (soon 2 be) min mäklare ringde och sa "äntligen lite goda nyheter, lägenheten är din". Jag bara skrek rakt ut. "Jag dör jag dör jag dör" skrek jag. Och han skrattade och sa "dö inte, du ska skriva kontrakt om en timme". Det telefonsamtalet... fick typ tårar i ögonen? Fantastiskt var det.

Vad som hände efter just det ögonblicket? ... jag hoppade in i duschen och gjorde mig xtra fin, satte på mig finaste klackarna och bästa läppstiftet sen promenerade jag dit. Var så nervös för att gå in så väntade på pappa utanför. Sen skrev jag under femtioelva olika papper utan att kunna sluta le, samt frågade ut mannen som bott där tidigare varenda detalj om lägenheten. Tillslut var jag tvungen att lugna mig... pappa också... vi var i extas... så vi gick därifrån och jag åt en korv med bröd på hala klackar i snön.

Jag brukar ju vanligtvis beskriva mina veckor, eftersom jag aldrig kommer ihåg så mycket som en hel månad. Men okej, december:

Jag har köpt en lägenhet (jajaja ni vet ju detta vid det här laget). Jag är kär. Jag har gjort en del jävligt bra jobb. Handlat massa fina julklappar. Jag har njutit av livet och nästan frusit ihjäl. Haft tre vänner som hamnat på sjukhus. Ätit mer skräpmat än på länge. Haft på mig mina skor. Haft kul bara.