27 maj / 11:07 av Rebecca Simonsson under:
Uncategorized
Min hjärna går på högvarv. Jag förmår mig inte att sortera viktiga tankar med barnsliga, och utan att veta det - har jag själv odlat en tornado av känslor. Jag tänker på min styvpappa som jag fullständigt bortprioriterat de senaste dagarna. På min lägenhet som jag får om ett par veckor, hinna köpa möbler? Jag tänker även på att jag ska jobba varje dag resten av veckan, och försöker pussla ihop det samt hinna umgås. Låter som världens enklaste ekvation. Men i min hjärna är det jag som spyr galla över mig själv. Jag skulle kunna fläka ut mitt hjärta och get it over with, istället ligger jag i sängen med minst 10 kuddar och försöker lösa det själv. Det är mörkt, men jag förmår mig inte att resa mig och tända lampan.
Min grekiska sida vill ständigt ha ljust runt omkring mig. Är det inte naturligt ljus, går även sjukhusljuset bra. Det som biter i mina ögonglober, och det som lovar att aldrig lämna mig. Ljuset är min trygghet, och jag förlitar mig ständigt på det. Dagar då en av lamporna plötsligt kunde spricka, kunde jag med detsamma känna hopplöshet. Inte över tanken att behöva pallra mig till närmsta affär. Utan ett visst svek. De visste hur mycket jag behövde dem. Jag lämnar alla lampor på när jag går hemifrån om kvällen. Tanken på ett tryggt hem, och ett ljus som väntar på mig när jag kommer hem - gör att den där vinflaskan smakar bättre och bättre.
